Vanligt scenario
Följande scenario utspelade sig precis hemma hos mig:
Mamma kliver in genom dörren. Hennes inledningsfras är: J!!!! Är det något du vill städa undan innan jag kommer in? (Detta uttalas med mycket irriterad stämma, som tydligt säger att det FINNS saker jag vill plocka undan innan hon kommer in).
Jag: Kom inte in då!
Mamma: Då kan ju du plocka ihop en väska med saker och gå ut!
Jag: Då blir det lite svårt för mig att städa...
Detta är en sådan konversation som ibland kunde utspela sig på högstadiet mellan vår lärare E och vissa elever. Exempel:
E: O, försvinn ur min åsyn!
O: Jag kan ställa mig bakom dig om du vill!
Detta fick då till följd at E inte visste om hon skulle skratta eller gråta. Denna gång skrattade hon, vad jag kan minnas.
Det gjorde dock inte min mamma. Men hon saknar ju också humor-genen i familjen. Den kanske hoppar över en generation. Dock grät hon inte heller, eftersom hon inte kan gråta vad jag vet eftersom, hon i princip inte kan visa några känslor, förutom ilska då. Detta är nog tyvärr en gen som jag ärvt.
Peace out, mtf.
